Mitt i Uppsala finns ett platsnamn som bär på mer historia än vad dagens stadsmiljö först avslöjar. Dragarbrunn syftar både på en historisk brunn och på ett namn som har levt kvar i gatornas och stadsdelens utveckling. Brunnens exakta ursprung är inte helt klarlagt, men arkeologiska undersökningar och äldre skriftliga uppgifter gör det möjligt att följa platsens historia flera hundra år tillbaka. Det handlar alltså inte bara om en gammal vattenkälla, utan om ett konkret spår av hur Uppsala var organiserat, byggt och namngivet.
Ett namn med flera möjliga förklaringar
Namnet Dragarbrunn har en komplicerad historia. En vanlig tolkning är att det först fanns en gata eller gränd som kallades Dragarebrogatan eller Dragarbrogatan. Den kan i sin tur ha fått sitt namn efter en bro, Dragarbron, men ingen säker placering av bron har kunnat fastställas. Det är därför viktigt att skilja mellan vad källorna faktiskt visar och vad som bygger på senare tolkningar.
En teori placerar bron över ett äldre stadsdike. Bron kan då ha haft en praktisk funktion: att göra det möjligt att passera diket utan att boskap tog sig in i staden. I den tolkningen låg den nära den nuvarande Dragarbrunnsgatan, som under 1600-talet uppges ha kallats Dragarbrogatan. Brunnen kan därför ursprungligen ha benämnts Dragarbrogatsbrunnen, ett namn som med tiden förkortades till Dragarbrunnen.
Det går inte att slå fast att denna förklaring är den enda riktiga. Äldre stadsnamn förändrades ofta när gator, diken och tomter byggdes om, och muntliga namn kunde leva kvar långt efter att den ursprungliga miljön hade försvunnit. Just osäkerheten gör Dragarbrunn intressant: platsen visar hur historiska sammanhang ibland måste återskapas genom flera små och ofullständiga ledtrådar.
- Namnet Dragarbrunn är belagt i skrift sedan 1645.
- Brunnen låg vid hörnet av S:t Persgatan och Dragarbrunnsgatan senast från 1773.
- En möjlig föregångare till namnet är Dragarebrogatan eller Dragarbrogatan.
- Dragarbron kan ha gått över ett äldre stadsdike, men dess läge är omdiskuterat.
Brunnen vid S:t Persgatan
Platsen vid hörnet av S:t Pers- och Dragarbrunnsgatorna är känd som brunnens läge sedan 1773. Där fanns en brunn ända fram till 1870-talet. Den var knuttimrad, vilket innebär att trädelarna fogades samman på ett sätt som påminner om timrade byggnader. Konstruktionen gick ned genom jordlagren och fortsatte ända ner i den sterila bottenleran, alltså den naturliga och relativt orörda leran under stadens senare fyllnadslager.
Dragarbrunnens ålder kan inte anges med full säkerhet. Den har med största sannolikhet funnits redan under 1630-talet. Det finns även en möjlighet att brunnen nämns så tidigt som 1563, om den brunn som förekommer i ett brev från Erik XIV verkligen är samma anläggning. Den kopplingen är dock inte bevisad. Därför bör årtalet 1563 ses som en möjlig tidig hänvisning, inte som ett säkert grundläggningsår.
Av den äldsta konstruktionen finns inget bevarat. Det är inte ovanligt för historiska brunnar. De byggdes om när deras väggar försvagades, när pumpar byttes eller när gatunivåer och tomtgränser förändrades. Ovanjorden var särskilt utsatt för rivning och ombyggnad. När en äldre brunn till slut togs ur bruk kunde delar av överbyggnaden tas bort, medan de djupare delarna blev kvar under marken.
Vad utgrävningarna berättar
Flera arkeologiska undersökningar har gjorts av Dragarbrunn. Vid en utgrävning 1965 upptäcktes en konstruktion av tegel med en timrad underdel. Ovan mark fanns ett sexkantigt fundament där pumpen hade varit fäst. Denna form ger en konkret bild av hur brunnen kunde ha fungerat i stadsrummet: en pump var monterad över öppningen, medan själva brunnsschaktet fortsatte ned genom marken.
Vid undersökningen var brunnen täckt av tre stora, prismatiskt formade stenar. Under det sexkantiga fundamentet låg två tunna järnbalkar tvärs över brunnen. På balkarna fanns ett trälock, vilket visar att öppningen hade stängts med flera lager av material. Kombinationen av tegel, timmer, järn och trä speglar de olika ombyggnader som en brunn kunde genomgå under sin användningstid.
Brunnen innehöll inget vatten när den undersöktes. I sin helhet var den ungefär 5,2 meter djup. Efter att konstruktionen hade mätts upp och fotograferats fylldes den med grus. Det betyder att undersökningen inte bara dokumenterade ett historiskt objekt, utan också avslutade den arkeologiska insatsen på platsen. Den fysiska brunnen ligger därför inte öppen för besökare, men uppgifterna från utgrävningen bevarar kunskapen om dess uppbyggnad.
För den som vill förstå dragarbrunn som kulturhistoriskt spår är just utgrävningen från 1965 central, eftersom den knyter ihop det äldre namnet med en verklig konstruktion under stadens mark. Fyndet visar att Dragarbrunn inte enbart är ett namn som råkat leva kvar på en gata. Det har en materiell bakgrund i en brunn som användes, byggdes om och till slut övergavs.
Så läser man platsen i dagens stad
Det är lätt att passera en historisk plats utan att se den. Dagens gator har andra funktioner än de hade när brunnen användes, och den synliga miljön ger inte längre någon tydlig bild av ett vattenförsörjningssystem. Ändå kan platsens historia läsas genom tre sammanhängande nivåer: namnet, läget och den arkeologiska konstruktionen.
- Börja med namnet. Dragarbrunn pekar mot en äldre miljö där gata, bro och brunn kan ha varit förbundna med varandra.
- Placera namnet på kartan. Hörnet av S:t Persgatan och Dragarbrunnsgatan är belagt som brunnens läge sedan 1773.
- Jämför med de arkeologiska uppgifterna. Tegel, timmer, pumpfundament, järnbalkar och ett djup på omkring 5,2 meter gör historien konkret.
- Behåll osäkerheten. Varken Dragarbrons placering eller den allra tidigaste dateringen är säkert fastställd.
På så sätt blir Dragarbrunn ett exempel på hur en stad kan bära sin historia under den moderna ytan. Namnet berättar om möjliga förbindelser mellan en bro, en gata och en brunn, medan arkeologin visar hur själva vattenanläggningen var konstruerad. De skriftliga beläggen från 1645 och framåt ger dessutom en tidsram för hur länge namnet varit känt i Uppsala.
Ett vardagligt namn som blev kulturarv
Dragarbrunn är värdefull eftersom platsen förenar vardag och historia. En brunn var från början en praktisk del av stadslivet, inte ett monument. Den gav tillgång till vatten och förändrades i takt med att Uppsala växte. När brunnen försvann under 1870-talet försvann däremot inte namnet. Det fortsatte att markera platsen och påminna om en äldre stadsstruktur som annars hade varit svår att upptäcka.
Historien är samtidigt ett tydligt exempel på varför försiktighet behövs när äldre namn tolkas. Det går att beskriva de belagda uppgifterna: namnet är känt sedan 1645, läget är dokumenterat från 1773, brunnen fanns kvar till 1870-talet och utgrävningen 1965 visade en omkring 5,2 meter djup konstruktion. Däremot kan man inte med säkerhet säga exakt var Dragarbron låg eller om hänvisningen från 1563 verkligen gäller samma brunn.
Det är just samspelet mellan säkra fakta och öppna frågor som gör Dragarbrunn till ett levande kulturhistoriskt spår i Uppsala. Under dagens gatunät finns rester av äldre byggnadsteknik, vattenförsörjning och stadsplanering. Över mark lever namnet vidare. Tillsammans visar de hur en till synes vanlig plats kan bära på en historia som sträcker sig från 1500-talets möjliga skriftliga spår till den arkeologiska dokumentationen på 1900-talet.